Alla inlägg av Anders F

Grenserittet

Återigen var dags att köra uppladdning inför Cykelvasan och det gör man bäst med Grenserittet, 80km, med start i Strömstad och målgång i Halden och Fredrikstens Fästning. En av årets roligaste tävlingar. Deltagande från klubben var i år: Stefan B, Morgan och jag. Avresa redan tidigt på fredagen mot Strömstad Spa (vi slog på stort i år) för att få bästa uppladdning och relaxen efter loppet. Jag hade givetvis glömt det viktigaste, öl och badbrallor….. Stora inköp gjordes i Strömstad.

Ankomst till hotell och incheckning bland alla norrman men schysst rum med stor balkong för soldyrkare och AB. Stefan hade redan kört sitt komma igång-pass så Morgan och jag tog cyklarna och trampade igenom Strömstad, ut på den del som är transportsträcka fram till den riktiga starten för loppet och för att sedan pressa oss uppför dom första rejäla backarna. Vilket var en bra ide då utförslöporna är branta med tvära kurvor och lösgrus, så nu visste vi när vi ska ta det lugnt.

Tidig väckning med en rejäl god frukost, fylla på sportdryck, packa väskor och kolla cykeln en sista gång för att sedan hämta nummerlappar. Vädret var på bra humör med sol och lite moln och kanske lite medvind. Stefan som startar 15 min före oss rullar ner mot city och fålla 1. Vi andra börjar på Kärleksudden, jag i fålla 2 och Morgan tillsammans med Jakob Jarl i fålla 3, därifrån går resp. fålla med fanbärare ner till starten i centrum, 5 min mellan startgrupper. Efter start går det snabbt och ryckigt genom centrum trots att motorcykeln håller jämn fart men efter 4 km så släpps man iväg och då gäller det att hänga med, här går det i ca 50km/h i några km för att sedan svänga ganska tvärt höger och cykla första backen upp, jag hittar ett bra spår och håller jämn fart. Jag vet att det kommer ett par rejäla uppför och även nedför så jag håller min plats i ledet men plockar några plc. när jag får tillfälle. Vill gärna ha en bra grupp att följa när man kommer ut på grus-/asfaltvägar då farten ökar snabbt men tyvärr hamnar jag några meter efter och får jaga. När jag kommer ifatt gruppen så har man alltid ett gäng cyklister som ligger på rulle. Nu när gruppen blivit större så börjar vi gå runt men farten är hög så en del får vika ner sig så vi blir nog 10-tal kvar som kämpar vidare. Norrmännen är grymt snabba utför och jag förlorar några meter men plockar igen dessa på stigarna. Vår grupp har hållit ihop i några mil nu och kommer ifatt en gäng på ca 15 cyklister efter Prestebacken. Denna 25-manna grupp har bra fart men problem om vem som ska ta en förning och när man ska växla, vi är 3-4 st som gör det mesta jobbet, vilket blir slitsamt och benen blir sega men vi kommer ifatt små grupper med 3-5 cyklister i vilket gör att gruppen blir större och större och jag får vila. Nu börjar andra cyklister också komma fram och ta sin del av förning och det beror nog mestadels på att det är grusvägar kvar till mål, dessa vägar går fort att cykla på och farten ökar igen. Vi är nu en större grupp på ca 45-50 cyklister med bara 1 mil kvar till mål så jag ligger kvar mitt i gruppen. Det finns några korta, branta backar sista km där vi tappar lite cyklister och vid sista depån, Coca-Cola, ska jag ta lite å dricka och lyckas få i mig lite av colan 🙂 samtidigt som fler stannar till för att dricka men inte tillräckligt för att bli en liten mindre grupp som kan pressa ur sista krafterna in till mål som är 3km bort. Här ligger man 2 i bredd och inte mkt utrymme att köra om, man får vänta tills upploppet vid Fredrikstens Fästning men jag har inte så mkt krafter kvar för att spurta i den sista lilla backen utan rullar trött och sliten i mål.

Stefan är redan i mål och strax efter mig kommer Morgan i mål. Det blir dusch och sedan käk innan vi tar bussen tillbaka till Strömstad. Nu blir att hänga på balkongen, sola, dricka lite öl och mkt eftersnack om loppet. Kvällen avslutas med ett riktigt nice spa, relax och bastu. Kvällsmaten bestod av …… gissa ??????   Jo, hamburgare 🙂

Stefan 2:49:22

Anders 2:55:42

Morgan 3:09:47

Ps. 2018: samma lopp samma hotell 🙂

Engelbrektsturen

RR av Tobias Rydholm

Engelbrektsturen 2017-07-23

Engelbrektsturen var min tredje tävling i långloppscupen, och första tävlingen med föregående övernattning. Jag åkte upp till Norberg på lördag morgon med Anders F och Morgan M. När vi kom fram körde vi igenom banans första 20km. De innehöll ett par stigningar som kändes rätt tuffa, och även några steniga utförslöpor som borde kunna ställa till problem på tävlingsdagen.

Kvällen och natten spenderades i Avesta, på ett hotell som en gång i tiden måste haft många gäster, men nu kändes väldigt tomt. Jag passade på att studera banprofilen, och kom fram till att stigningarna vi hade kört under dagen var de värsta, och att det bara skulle komma några kortare stigningar längre in i loppet. Jag hade även läst att banan inte alls skulle vara 70km som utannonserades, utan snarare 67km.

På tävlingsdagen var vi i god tid, och kunde ta bra platser i startfållorna. Jag hade fått fålla 3, och lyckades knipa en plats längst fram till höger. I min fålla hade jag även med mig Morgan M och Magnus S. Anders F och Stefan B stod i fålla 2, och min plan för dagen var att trycka på bra från start och kanske, kanske, kunna hänga på Stefan B, åtminstone en bit.

När starten gick fick jag ett kanonspår, och plockade många placeringar. Jag höll trycket uppe och avancerade upp genom startfältet, men jag fick ganska snart ge upp försöket att komma ifatt Stefan B. Tempot var ändå bra, och stigningarna som dagen innan känts tunga gick smärtfritt i race-tempo. De steniga utförslöporna kändes inte heller farliga längre, när trängseln i spåret gjorde att tempot hölls nere. Ungefär halvvägs in i loppet kände jag att jag kört fort, men en som kört ännu fortare vad Anders F, som uppenbarligen legat i mina bakhasor ett tag. Vi följdes sedan åt rätt länge, men någonstans i alla växlingar mellan stig och grusväg hamnade Anders F för långt bak i klungan, och tappade oss.

Vid 47km skulle andra bergspriset vara, och när skyltarna annonserade att det var dags visste jag att de betydande stigningarna var avklarade. De återstående 20 kilometrarna bjöd på en fantastisk mix av riktigt snabba grusvägar och knixiga stigar, och rakt igenom riktigt njutbar cykling. Jag var dock hela tiden orolig över att Anders F skulle köra ifatt mig, så jag vågade inte slappna av. De sista 5km in mot målet hade vi också kört dagen innan, så här visste jag precis vad som återstod, och kunde ge allt jag hade kvar.

När mållinjen passerades stod tidtagaruret på 2:27:00, vilket placerade mig på en 22: plats i H30. I ärlighetens namn saknades nog många snabba deltagare i just detta lopp, men jag är ändå väldigt nöjd, och av de loppen jag kört hittills var detta det roligaste!

 

Ränneslättsturen 2017-07-02

RR från Tobias Rydholm

Ränneslättsturen blev andra tävlingen för mig i långloppscupen, och tredje tävlingen för säsongen. Den här tävlingen körde jag även 2016, så för en gångs skull visste jag vad jag gav mig in på. 2016 års upplaga innebar total kollaps efter ungefär 60km med rejäl kramp i låren, så i år var förbättring enda alternativet.

Veckan innan loppet lyckades jag dra på mig en rejäl förkylning, som kulminerade på fredagen med feberkänslor och allmänt självömkande. Jag funderade mycket på att ställa in tävlingen, men på söndag morgon kändes det lite bättre, så jag lastade cykeln och åkte till Eksjö.

Med fjolårets lopp i minnet var det med ett visst mått av nervositet jag ställde mig på startlinjen. Men som vanligt släppte nervositeten när väl starten gick. Första sträckan ut på grusvägarna på skjutfältet gick det väldigt fort. Jag gjorde mitt bästa för att plocka så många placeringar som möjligt innan vägarna övergick i stig, och förkylningen till trots svarade faktiskt kroppen bra.

Väl inne på stigarna hade jag ett helt annat flyt än 2016. Banan var väldigt torr och fin, och på denna banan kände jag verkligen vilken hjälp jag hade av bakdämparen, jämfört med 2016 då jag körde hardtail. Efter ett par mil körde jag först om Mattias T, med sadeln i handen, och sedan Anders F, som ropade något om en tappad mutter. Väldigt många punkteringar passerades också. Jag hade däremot tur med utrustningen som vanligt, och varken punkteringar eller andra haverier satte stopp för framfarten.

När publikplatsen vid skjutfältet passerades hade det dock kunnat ta slut, för här vinkade jag till en kollega, samtidigt som jag åkte över en sättning i marken och nästan tappade styret med andra handen. Skyttegravarna kom jag ihåg sedan förra året, och denna del av banan är riktigt kul. Jag valde svåra spårvalen på alla ställen utom ett, där åkaren före mig valde enkla och jag åkte med av bara farten. Mot slutet av detta stigsegment kände jag att det började gå väl långsamt, så jag började avancera. Hela tiden kändes kroppen kanonbra. Med cirka 15km kvar passerade jag backen där jag drog på mig krampen förra året, men denna gång klarade jag backen, och nervositeten släppte helt. På de snabba grusvägarna körde jag med en klunga som höll bra fart, men när det var min tur att ta en förning kände jag mig fortsatt stark och gick ifrån. Det höll dock inte så länge, och med knappa milen kvar kom de ikapp. Det var sedan med trötta ben, och stort huvudbry jag tog mig igenom sista delen av banan.

Mitt huvudbry kom av att jag (av oklar anledning) var helt säker på att loppet skulle vara 82km. Dock fick jag inte ihop det med skyltarna utmed banan, på min GPS fattades hela tiden 4km. Jag förutsatte att det måste vara något fel med skyltningen, men när bara några km återstod och jag började känna igen mig förstod jag att skyltarna, naturligtvis, visade rätt. Väl i mål hade jag 78km, och med tanke på mina trötta ben var det skönt att det inte var 82. När jag sedan diskuterade loppet med en kollega som också kört frågade han om jag inte sett skyltarna vid spårdelningarna som sade 78km. Och visst hade jag det. Men med hjärnan i race-mode tog jag helt enkelt inte in den informationen. Ett tecken på att jag hade fullt fokus på uppgiften antar jag.

Resultatet blev 3:20:16, och en 47:e plats i H30. Ett resultat jag är mycket nöjd med, och en klar förbättring jämfört med 3:56:16 2016!

Mörksuggejakten

Några lopp i Långloppscupen har jag tacket nej till då uppladdningen och motivationen har varit si så där i år, mest på det personliga, men ska man tävla gäller det att satsa. Ett bra test brukar vara den lokala ”rallar´n” som gick ganska bra dock sämre tid än förra året. Ränneslättsturen fick jag bryta, mekaniska problem orsakade av mig själv…..Kanske lite av en slow-starter i år så även Lida Loop fick stryka på foten. Därmed blev Rättvik och Mörksuggan årets första tävling och med tanke på förra årets 10:e plac. så höjdes kraven, kanske 7-8 plac. Samma hotell som tidigare år, vilket funkat kanon med cykelförvaring och att få låna dusch efter loppet.

Banan är en av cupens roligare race med bra combo av stig, skogsvägar och rejäla backar samt, om vädret är bra, en väldigt snabb bana. Vädret är ju inget man kan göra något åt, prognosen för lördagen var lite osäker då regn kom redan på fredagen, men på lördagen var förutsättningarna goda, moln på morgonen och sedan sol å värme. Vi mötte upp Anders H och Mattias T till frukost på racedagen och rullade sedan ner till start. Hernegård var ute i god tid för att lägga in cykeln så långt fram som möjligt i fålla 2 och jag tog det lugnt och hamnade i mitten. Morgan och Mattias intog fålla 3. Innan startskottet kl 100 så släpper man fram fålla 2-4 precis bakom eliten. Och här börjar kaoset, alla ska fram till varje pris och man bryr sig inte om vilka man kör på eller kör över. Krascher och olyckor redan dom första 200 metrarna.. Här vinner man inte tävlingen…. Man rullar igenom samhället och det är cyklister överallt, på gångbanor och kors å tvärs mellan parkerade bilar…. Bättre att det det lite lugnt för snart kommer den första rejäla backen och då försvinner många som hade bråttom i början, backen är ca 3,2km och ca 200höjdmeter. Efter toppen så är det en bra stig som är ganska snabb och här gäller det att hänga med och jag hamnar i grupp med ca 10-15 cyklister som håller bra och jämn fart. Nu börjar det hända saker, vi rullar runt och tar en förning var ända fram till första depån och där tappar vi hälften…. Jag och en till drar ifrån och ser en grupp lite längre så vi kör växelvis och kommer ifatt gruppen innan nästa stigparti. Även denna grupp har bra tryck i pedalerna och denna sträckningen har inte mkt till höjdmeter, ganska platt med snabba grusvägar och små korta stigpartier. Vi närmar oss nu den del som är mer kuperad, mkt upp och ner i blandad terräng och mkt stigcykling. Här märker jag att mina krafter börja ta slut efter ca 50km och strax efter kommer Mattias ifatt mig och cyklar snabbt förbi i nästa långa backe. Nu kommer det bli jobbigt dom sista milen och jag kan därmed glömma en topp 10 plac. men jag vill inte bryta trots att benen säger emot. Märker oxå att pulsen ligger väldigt högt 95-96% även under längre sträcka då jag andas normalt och inte anstränger mig… Bästa att ta det lugnt. Som sagt ingen kraft i benen gjorde att resan in till mål blev seg och jobbig, ville bryta ihop flera ggr och kasta cykeln. Det var många som körde om mig och alla backar blev hur låååånga och branta som helst. Men i mål kom jag 😉 Mattias växel gick sönder sista milen och kunde inte växla, starka ben alltså.

Följande placeringar:

Anders Hernegård 9:a H30, 2:40:17

Mattias Trofast 45:a Sport, 2:57:18,

Morgan Munksjö 82:a Sport, 3:09:54

Anders Fredriksson 20:a H50, 2:59:57

Mörksuggejakten: 73km

Tack för fina bilder: Eva Önnemar mtbfoto.se

Fler bilder finns på: mtbfoto.se

Billingeracet 13 Maj 2017

Första tävlingen i Mitsubishi MTB Challenge 2017, och likväl första tävlingen för mig, både för året och för CK Sportson. För att maximera prestationen hade jag passat på att både köpa ny cykel, samt ladda upp en vecka i förväg med rödbetsjuice. Kontot för placebo var således fyllt till bristningsgränsen. Samtliga vädertjänster utlovade dessutom bra väder, så här var det bäddat för succé, eller hur?

Med kroppen full med nitrat (från rödbetorna), och en cykel i 100% topptrim lämnade jag så Huskvarna 08:00 och styrde skutan mot Skövde. I bilen på vägen upp förklarade mitt resesällskap att han varje år efter Billingeracet funderat på att sluta cykla för att det var så jobbigt. Så nu började jag bli lite nervös! Men jag hade på förhand bestämt mig för att inte sätta någon press på mig själv, utan bara njuta och få premiären avklarad. Uthämtning av nummerlappar och riggning av cykeln gick utan problem, och jag äntrade startfållan i god tid innan start.

När startskottet gick förväntade jag mig hets a’la Cykelvasan, men den uteblev totalt! Istället rullade vi i sakta mak ut ur startfållan, och först när det började gå uppför trissades farten upp. Jag försökte plocka så många placeringar jag kunde utan att bränna för mycket krut. När sedan banan lämnade asfalten och gick in i skogen blev det trångt. Efter en stund kom vi ut på banvallen, och då försökte jag plocka lite placeringar igen.

Fram till första depån var det sedan fantastisk stig, med fin natur och härliga lite utmanande utförslöpor. Även här var det tyvärr ganska trångt, så farten var lite lägre än vad den kunde varit. Efter depån kom sedan första tunga stigningen. Hittills hade kroppen känts kanonbra, men på toppen av backen gick det tungt. Jag kom upp samtidigt som en hemmaåkare från Skövde CK, och passade på att förhöra mig lite om resten av banan. Jag hade fått för mig att det bara var en ordentlig stigning i slutet också, men han förklarade att det var två kvar.

Med de nya uppgifterna som grund tyckte jag att det var en bra idé att spara lite krafter till dessa två backar, och åkte med i pärlbandet av cyklister, i ett tempo som kändes avslappnat och bra. Hela sträckan bestod av torra fina, böljande stigar, och det var hur kul som helst! Med 15km kvar insåg jag dock att jag tog det alldeles för lugnt, och den där andra backen som jag sparat mig för hade inte kommit heller. Så nu var det dags att lägga på en rem.

Det rullade på smärtfritt, och trots en liten felkörning vid ett tveksamt skyltat vägskäl kom jag fram till ett bostadsområde, och nu började det gå ordentligt uppför. Enligt GPS:en var det nu inte alls långt kvar, och den omtalade ”Strupen” borde ju dyka upp närsomhelst. Istället gick det nedför igen. Jag rullade förbi sista depån, och missbedömde bredden på det nya styret. Jag drog vänster hand i ett träd och flög av cykeln. Lite nervös hann jag bli, men landningen var mjuk, och inget hände. De som låg närmast bakom hann inte ens ikapp.

Uppe på cykeln igen skymtade snart skylten ”Välkommen till Strupen”. Tack! Nu var det bara att trampa på uppför och ta sig i mål. Backen var inte alls så farlig som förväntat, så när toppen, och sedermera mållinjen passerats kände jag att jag faktiskt hade krafter kvar. Efter målgången bjöds på en oväntat bra lasagne, och trots alla väderprognoser faktiskt också lite regn! Men det kändes helt OK när loppet ändå var över.

Min sluttid blev 3:42:29, och plats 198 totalt. Kanske inte så mycket att skriva hem om egentligen, men banan var superkul, cykeln funkade kanon, och kroppen likaså. Förmodligen hade rödbetsjuicen ingen inverkan alls, men vem vet? Med premiären avklarad är det nu dags att blicka framåt, och det känns som att förutsättningarna är goda inför nästa race.

Och då är det #litehårdare som gäller!

/Tobias