Billingeracet 13 Maj 2017

Första tävlingen i Mitsubishi MTB Challenge 2017, och likväl första tävlingen för mig, både för året och för CK Sportson. För att maximera prestationen hade jag passat på att både köpa ny cykel, samt ladda upp en vecka i förväg med rödbetsjuice. Kontot för placebo var således fyllt till bristningsgränsen. Samtliga vädertjänster utlovade dessutom bra väder, så här var det bäddat för succé, eller hur?

Med kroppen full med nitrat (från rödbetorna), och en cykel i 100% topptrim lämnade jag så Huskvarna 08:00 och styrde skutan mot Skövde. I bilen på vägen upp förklarade mitt resesällskap att han varje år efter Billingeracet funderat på att sluta cykla för att det var så jobbigt. Så nu började jag bli lite nervös! Men jag hade på förhand bestämt mig för att inte sätta någon press på mig själv, utan bara njuta och få premiären avklarad. Uthämtning av nummerlappar och riggning av cykeln gick utan problem, och jag äntrade startfållan i god tid innan start.

När startskottet gick förväntade jag mig hets a’la Cykelvasan, men den uteblev totalt! Istället rullade vi i sakta mak ut ur startfållan, och först när det började gå uppför trissades farten upp. Jag försökte plocka så många placeringar jag kunde utan att bränna för mycket krut. När sedan banan lämnade asfalten och gick in i skogen blev det trångt. Efter en stund kom vi ut på banvallen, och då försökte jag plocka lite placeringar igen.

Fram till första depån var det sedan fantastisk stig, med fin natur och härliga lite utmanande utförslöpor. Även här var det tyvärr ganska trångt, så farten var lite lägre än vad den kunde varit. Efter depån kom sedan första tunga stigningen. Hittills hade kroppen känts kanonbra, men på toppen av backen gick det tungt. Jag kom upp samtidigt som en hemmaåkare från Skövde CK, och passade på att förhöra mig lite om resten av banan. Jag hade fått för mig att det bara var en ordentlig stigning i slutet också, men han förklarade att det var två kvar.

Med de nya uppgifterna som grund tyckte jag att det var en bra idé att spara lite krafter till dessa två backar, och åkte med i pärlbandet av cyklister, i ett tempo som kändes avslappnat och bra. Hela sträckan bestod av torra fina, böljande stigar, och det var hur kul som helst! Med 15km kvar insåg jag dock att jag tog det alldeles för lugnt, och den där andra backen som jag sparat mig för hade inte kommit heller. Så nu var det dags att lägga på en rem.

Det rullade på smärtfritt, och trots en liten felkörning vid ett tveksamt skyltat vägskäl kom jag fram till ett bostadsområde, och nu började det gå ordentligt uppför. Enligt GPS:en var det nu inte alls långt kvar, och den omtalade ”Strupen” borde ju dyka upp närsomhelst. Istället gick det nedför igen. Jag rullade förbi sista depån, och missbedömde bredden på det nya styret. Jag drog vänster hand i ett träd och flög av cykeln. Lite nervös hann jag bli, men landningen var mjuk, och inget hände. De som låg närmast bakom hann inte ens ikapp.

Uppe på cykeln igen skymtade snart skylten ”Välkommen till Strupen”. Tack! Nu var det bara att trampa på uppför och ta sig i mål. Backen var inte alls så farlig som förväntat, så när toppen, och sedermera mållinjen passerats kände jag att jag faktiskt hade krafter kvar. Efter målgången bjöds på en oväntat bra lasagne, och trots alla väderprognoser faktiskt också lite regn! Men det kändes helt OK när loppet ändå var över.

Min sluttid blev 3:42:29, och plats 198 totalt. Kanske inte så mycket att skriva hem om egentligen, men banan var superkul, cykeln funkade kanon, och kroppen likaså. Förmodligen hade rödbetsjuicen ingen inverkan alls, men vem vet? Med premiären avklarad är det nu dags att blicka framåt, och det känns som att förutsättningarna är goda inför nästa race.

Och då är det #litehårdare som gäller!

/Tobias