Billingeracet 2018

I lördags var det dags för Billingeracet, årets första tävling för de flesta i klubben, även första deltävling i långloppscupen. Vi var hela 11st från klubben som körde…kul!

Första tävlingen brukar alltid innebära lite extra anspänning inför start, finns en osäkerhet hur formen är, om vinterträning gett resultat osv. Själv hade jag inte jättestora förhoppningar på loppet. Aldrig gått riktigt bra på Billingen, förmodligen för att det är mycket stig och ofta lerigt, nu hade det dessutom lagts till mer stig. Men målet var att förbättra mig från förra året.

Loppet startar med en 2km backe på asfalt och grusväg, viktigt att komma iväg bra och verkligen ta i här för att få bra position senare in på lättåkta partier med klungkörning. Vet inte varför men jag kom aldrig riktigt igång, fanns mer att ta av, var dessutom 40s långsammare upp än förra året.

Väl in på banvallen kom jag i en klunga, gick lugnt o sansat men tänkte försöka köra smart och spara krafterna, hade förmodligen inte gått jättemycket snabbare ändå om jag dragit upp tempot, bara blivit mer trött senare i loppet. En stund efter banvallen vände jag mig om och ser att Tobias ligger på hjul, verkade ha riktigt bra ben! Mina egna ben kändes även de väldigt bra, på grusvägarna var det inga problem att hänga med eller göra små ryck.

Runt 2,5mil in kommer andra ordentliga backen, Öglundabacken som är runt en km. Inför backen tänkte jag köra lite annorlunda. Eftersom backar är en av mina starkare sidor sett brukar jag köra riktigt hårt för att jag ikapp framförvarande. Nu skulle jag hushålla krafterna, eventuellt låta några andra åka förbi så jag kom bak i klungan på toppen, allt för att ha mycket krafter när sen alla stigpartier kommer. Det började som tänkt, men efter ett par hundra meter kunde jag inte hålla mig, de bakomliggande kom inte så mycket närmare, och hade en åkare inom räckhåll en bit fram så jag tryckte på. Kändes riktigt bra, tog pers i backen trots slö start och jag kom ikapp han framför.
Vi slog sedan följe och jagade ikapp en större grupp. Detta var förmodligen min bästa del i loppet, benen kändes fantastiska, gjorde mesta dragjobbet utan att förta mig.

Sen kom mycket stigkörning. Tyvärr har inte tekniken förbättrats, speciellt inte i lerkaoset. Tappade säkert klungen 10ggr, men som tur var benen och återhämtningen bra så orkade jaga ikapp på grusvägarna. Var nära att ge upp ett par gånger men glad att jag ändå tog i och kom ikapp varje gång. Följde inte taktiken så värst bra, hade tänkt försöka positionera mig bättre inför stigarna, lägga mig långt fram och bromsa upp farten, nu blev jag mestadels sist in och fick jaga ikapp själv.

På sluttampen av loppet är det två backar, Hästbacken och Strupen. På cykelvägen innan Hästbacken började jag första gången på länge avancera i klungan, tänkte att jag gör ett ryck här och försöker bli av med så många som möjligt. Gör man rycket i Strupen kan det vara flera som tar de sista krafterna och hänger på. Så jag gör ett försök inför Hästbacken, när jag vänder mig om ser jag att bara att vår gamle klubbkamrat Hernegård hänger med. Ser på Strava att det fanns ett segment där, 5a som är min överlägset bästa placering på de som finns under loppet. Rycket fungerar, ser inte många när jag senare vänder mig om på de få stigar/asfaltkörningar som är kvar. Strupen är alltid jobbig med sina 12%, men tyckte ändå jag trampade på med kontroll, fick min bästa tid jag haft upp.

Tyvärr blev det inte bättre placering än 2017, totalt 64a då och 68a i år och en andraplats i H-Sport. Dock var norska eliten på plats och jag tror banan var lite sämre för mig med mer stig och väldigt lerigt. Men svårt att jämföra, hade helt klart bra ben och bra återhämtning i år som gav mersmak inför kommande tävlingar. Sen måste jag skärpa mig och dricka mer än en flaska på över 3h!
Tror Tobias gjorde årets framsteg mot föregående år och Anders stod för värsta kraschen med spräckt hjälm som resultat!

Bilder från cykelkanalen.se