Ränneslättsturen 2017-07-02

RR från Tobias Rydholm

Ränneslättsturen blev andra tävlingen för mig i långloppscupen, och tredje tävlingen för säsongen. Den här tävlingen körde jag även 2016, så för en gångs skull visste jag vad jag gav mig in på. 2016 års upplaga innebar total kollaps efter ungefär 60km med rejäl kramp i låren, så i år var förbättring enda alternativet.

Veckan innan loppet lyckades jag dra på mig en rejäl förkylning, som kulminerade på fredagen med feberkänslor och allmänt självömkande. Jag funderade mycket på att ställa in tävlingen, men på söndag morgon kändes det lite bättre, så jag lastade cykeln och åkte till Eksjö.

Med fjolårets lopp i minnet var det med ett visst mått av nervositet jag ställde mig på startlinjen. Men som vanligt släppte nervositeten när väl starten gick. Första sträckan ut på grusvägarna på skjutfältet gick det väldigt fort. Jag gjorde mitt bästa för att plocka så många placeringar som möjligt innan vägarna övergick i stig, och förkylningen till trots svarade faktiskt kroppen bra.

Väl inne på stigarna hade jag ett helt annat flyt än 2016. Banan var väldigt torr och fin, och på denna banan kände jag verkligen vilken hjälp jag hade av bakdämparen, jämfört med 2016 då jag körde hardtail. Efter ett par mil körde jag först om Mattias T, med sadeln i handen, och sedan Anders F, som ropade något om en tappad mutter. Väldigt många punkteringar passerades också. Jag hade däremot tur med utrustningen som vanligt, och varken punkteringar eller andra haverier satte stopp för framfarten.

När publikplatsen vid skjutfältet passerades hade det dock kunnat ta slut, för här vinkade jag till en kollega, samtidigt som jag åkte över en sättning i marken och nästan tappade styret med andra handen. Skyttegravarna kom jag ihåg sedan förra året, och denna del av banan är riktigt kul. Jag valde svåra spårvalen på alla ställen utom ett, där åkaren före mig valde enkla och jag åkte med av bara farten. Mot slutet av detta stigsegment kände jag att det började gå väl långsamt, så jag började avancera. Hela tiden kändes kroppen kanonbra. Med cirka 15km kvar passerade jag backen där jag drog på mig krampen förra året, men denna gång klarade jag backen, och nervositeten släppte helt. På de snabba grusvägarna körde jag med en klunga som höll bra fart, men när det var min tur att ta en förning kände jag mig fortsatt stark och gick ifrån. Det höll dock inte så länge, och med knappa milen kvar kom de ikapp. Det var sedan med trötta ben, och stort huvudbry jag tog mig igenom sista delen av banan.

Mitt huvudbry kom av att jag (av oklar anledning) var helt säker på att loppet skulle vara 82km. Dock fick jag inte ihop det med skyltarna utmed banan, på min GPS fattades hela tiden 4km. Jag förutsatte att det måste vara något fel med skyltningen, men när bara några km återstod och jag började känna igen mig förstod jag att skyltarna, naturligtvis, visade rätt. Väl i mål hade jag 78km, och med tanke på mina trötta ben var det skönt att det inte var 82. När jag sedan diskuterade loppet med en kollega som också kört frågade han om jag inte sett skyltarna vid spårdelningarna som sade 78km. Och visst hade jag det. Men med hjärnan i race-mode tog jag helt enkelt inte in den informationen. Ett tecken på att jag hade fullt fokus på uppgiften antar jag.

Resultatet blev 3:20:16, och en 47:e plats i H30. Ett resultat jag är mycket nöjd med, och en klar förbättring jämfört med 3:56:16 2016!